mitt liv fram tills nyss

Igår invigde jag min skidutrustning. Vi åkte med familjen Axmarker och efter sju svåra år var vi framme. Jag tänker inte säga varför det tog sån tid att komma dit men det kan vara så att någon hostmarcushost körde i diket. Vi åkte till Mössebergsbacken iallafall. Den var brant och smal och när jag kom upp första gången (efter att Anton knuffat in mig i kön till knappliften) började jag hyperventilera och ville bara sätta mig i en snöhög och äta glass, Jag hade alldeles glömt bort hur man gjorde! Det är ju inte så konstigt etersom jag knappt åkt skidor innan, det bara ser ut så eftersom jag har sån ursnygg utrustning. Jaja, jag tog mig ner en gång med treåringar svischande förbi mig. Sen fick Anton knuffa in mig i kön till ankarliften. Sen gick det faktiskt lite bättre att åka när jag kom på lite hur man gjorde. Tyngden på dalskidan bara! En nära-döden-uplevelse hann jag med när jag liksom inte fick till en sväng utan plötsligt fann mig själv åkande rätt nerför backen i 180 km/h och jag hann tänka att NU SLÅR JAG IHJÄL MIG innan jag ramlade. Idag har jag ont:

* I varenda benmuskel.
* I höger armbåge efter dödsvurpan.
* I höger knä efter dödsvurpan.
* I vänster fot eftersom pjäxan krympt och jag knappt fick i foten.
* I handlederna, stavarna var så tunga.
* I axlarna, man använder visst dem också.

Några bilder tog vi inte men ni kan ju kolla in pistkartan. Jag åkte mest i familjebacken. Eller ja, jag åkte bara i familjebacken. Den där backen som heter Mittlöpan ser ju ganska beskedlig ut men den var ju ett stup. För att inte tala om slalombacken. Lutning på minst 75 grader.